Säger du “Min egen hund” eller “Min egna hund”?

Jag vill inte blanda in alltför mycket grammatiska termer i denna blogg, men i detta fall måste jag det, för detta är lite klurigt.

Ordet “egen” är ett adjektiv, precis som t.ex. liten, galen, naken. MEN i vissa situationer blir ordet ett pronomen. Detta ställer till med lite huvudbry när ordet “egen” ska böjas.

Vi börjar med obestämd form singularis:

En egen hund/En liten hund
Ett eget garage//Ett slitet garage

Bestämd form singularis:

Den egna hunden/Den lilla hunden
Det egna garaget/Det slitna garaget

I båda fallen böjs ordet “egen” som ett adjektiv, precis som orden liten och sliten. MEN så kommer undantaget!

Om ett ord före “egen” anger ägande så böjs plötsligt inte ordet egen som ett adjektiv!:

Min egen hund/Min lilla hund
Hans eget garage/Hans slitna garage

Här böjs plötsligt inte “egen” medan “liten” och “sliten” böjs. “Egen” är i det här läget ett pronomen.

Och för att ytterligare krångla till det – om man efter ordet som anger ägande sätter in ytterligare ett ord, då böjs “egen” åter som ett adjektiv!

Min första egna hund
Hans stora egna garage. Krångligt eller?

I plural heter det alltid “egna”
:
Hans egna barn, grannarnas egna katter.

Och till sist – ordet “egen” finns i betydelsen “säregen” lite konstig alltså. I den betydelsen är “egen” alltid ett adjektiv och böjs som ett sådant:

Hon är lite egen. Hennes lite egna beteende.